F. var professor i klinisk medicin vid Köpenhamns universitet 1896–1932, överläkare vid Rigshospitalet 1910–32. Sin forskning ägnade F. främst åt mag–tarmkanalens sjukdomar och tuberkulos, och han och hans skola påvisade sambandet mellan kronisk magkatarr med saltsyrabrist och perniciös anemi. F. gjorde stora insatser för den medicinska undervisningen och för en