kvinnorörelse

Under historiens lopp har det funnits enstaka, oorganiserade protester mot könens ojämlika villkor. En av de tidiga kritikerna av könsmässiga orättvisor var den franska poeten och författaren Christine de Pizan med sin roman ”La Cité des

Under 1850- och 60-talen organiserades kvinnorörelsen i USA och Storbritannien. Därefter följde flera länder i Europa och Norden. Generellt sett var motståndet mot kvinnorörelsen och dess krav större i de katolska länderna än i de protestantiska.

I Tyskland begränsades kvinnorörelsens handlingsutrymme av lagar som 1850–1908 förbjöd kvinnor att tillhöra politiska organisationer. De organisationer som bildades, t.ex. Allgemeiner Deutscher Frauenverein, startad 1866, hade därför tyngdpunkten på sociala och juridiska frågor. I Frankrike var merparten av kvinnorörelsens organisationer protestantiska.

Utmärkande för den tidiga

Decennierna mellan rösträttens genomförande och den andra vågens uppvaknande på 1960-talet betecknas vanligen som en mellanperiod i kvinnorörelsens historia. Omkring 1920 var de grundläggande lagliga hindren för kvinnors medborgarskap och självförsörjning i stort sett avlägsnade, åtminstone i de protestantiska länderna.

På 1960-talet vaknade kvinnorörelsen på nytt. Det var i USA som de första protesterna hördes mot en strukturell ojämlikhet mellan könen och ett förlegat kvinnoideal. Snart ökade kritiken. Kvinnorörelsen började organisera sig på ett delvis nytt sätt och riktade sitt intresse mot nya områden. Women’s lib (women’s liberation movement) blev benämningen på den nya kvinnorörelsen, som snart uppvisade ett helt spektrum av inriktningar. Med den amerikanska feminismen som förebild bildades en rad grupper i Europa under 1960- och 70-talen.

Utmärkande

• Författare:
• Ulla Manns
• Gunhild Kyle