Efter tre spelfilmer i Spanien blev Ferreri ett namn i kraft av absurd misantropisk humor, antiborgerliga teman och ett provokativt bildspråk. Modern alienation och sexualmoral är återkommande angreppsmål i bl.a. Dillinger è morto (1969) och Apans dröm (1978). Mest utmanande är Ferreris pessimistiska samhällssyn i satiren Brakfesten