namnforskning
namnforskning, onomastik, vetenskapen om egennamn, en gren av språkvetenskapen. På egennamnen anläggs samma aspekter som på övrigt språkmaterial; de undersöks med hänsyn till fonologi, morfologi (namnbildning, böjning), etymologi, syntax, semantik, stilistik, kronologi, frekvens, geografisk och social spridning. Av central betydelse är frågan om egennamnens grammatiska och semantiska särställning (se egennamn).
De viktigaste grenarna inom onomastiken är ortnamns- och personnamnsforskning (se ortnamn respektive personnamn). Andra kategorier som särskilt beaktats i forskningen är namn på husdjur, båtar och andra fortskaffningsmedel, äldre tiders
(80 av 674 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Medverkande
Litteraturanvisning
Thorsten Andersson, ”Aktuella problem inom nordisk namnforskning”,
Allan Rostvik den 22 mars 1990: En hyllningsskrift (
1990);
Kristinn Jóhannesson m.fl. (utgivare),
Övriga namn: Handlingar från NORNA:s nittonde symposium i Göteborg 4–6 december 1991 (
1994).
Källangivelse
Nationalencyklopedin,
namnforskning.
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/namnforskning