Nizam al-Mulk, som först från 1072 var rikets verklige härskare, använde sig av traditionell persisk–islamisk statskonst, präglad av tanken om en härskarmakt genom Guds vilja och kontroll av staten uppifrån och nedåt. Detta beskriver Nizam al-Mulk i arbetet Seyasat-name (’Boken om styrelsen’, 1091). Han grundade även religiösa lärosäten.