Den ingicks 1883 men har senare byggts ut genom åtskilliga diplomatiska ändringskonferenser och är numera nära nog världsomfattande. En huvudprincip är kravet på nationell behandling, dvs. medlemsländerna är förpliktade att bereda dem som tillhör ett annat medlemsland ett minst lika omfattande rättsskydd som landet ger sina egna medborgare och företag.