patricier
patriʹcier (latin patriʹcii ’ättlingar till fäderna’, av paʹter ’fader’), i antikens Rom de ätter vilkas huvudmän tillhörde senaten under kungatiden, dvs. före 509 f.Kr.
Efter upphöjandet av gens Claudia (504 f.Kr.?) utökades inte gruppen; därefter är 17 ätter kända (jämför gens). Under den tidiga republiken (509–367 f.Kr.) hade patricier ensamrätt till högre ämbeten, men genom Lex Canuleia 445 f.Kr. tilläts äktenskap mellan patricier och plebejer, vilket på sikt kom att undergräva de förras
Litteraturanvisning
Information om artikeln
Medverkande
Örjan Wikander
Källangivelse