prosodi
prosodi (latin prosoʹdia, av grekiska prosōidiʹa, av pros ’till’ och ōidēʹ ’sång’), den gren inom fonetiken som studerar det talade språkets rytm och melodi. Till de prosodiska dragen hör kvantitet (längd), betoning (accent), ton, intonation och gränser. Dessa drag används i kommunikativt syfte för att särskilja betydelser hos ord och orddelar,
(51 av 359 ord)Ordets prosodi
Ett ord kan uppdelas i stavelser, men också i betydelsebärande enheter, s.k. morfem. Ordets morfologiska sammansättning är i vissa språk avgörande för dess prosodiska mönster. I svenskan har i regel enmorfemiga ord som sten och vatten ett visst prosodiskt mönster och flermorfemiga ord som sten-ig, sten-hus och sten-ar-na ett annat. I talet ersätts i regel morfemgränserna med stavelsegränser (sten-ig blir ste-nig
(61 av 433 ord)Frasens prosodi
Förutom pauser används längd- och betoningsmönster (dvs. rytm) och intonation för att gruppera och avgränsa olika delar av yttrandet (frasering). I denna process krymps eller sträcks mönster för de i frasen ingående orden. Typiskt är att de för innehållet betydelsefulla orden
(41 av 287 ord)Satsens, textens och samtalets prosodi
Allmänt kan fraser med prosodiska hjälpmedel uttrycka specifika talhandlingar (påstående, fråga, utrop, hot, befallning etc.). Detta sker ofta tillsammans med lexikala och syntaktiska hjälpmedel (t.ex. med frågeord och omvänd ordföljd för att uttrycka fråga). I svenskan som i de flesta andra språk uttrycks ett
(44 av 308 ord)Taluppfattning och taligenkänning
De prosodiska egenskaperna spelar en viktig roll för taluppfattning och taligenkänning och för vår anpassning till den sociala situationen. Ett isolerat ord med felaktig betoning kan vara omöjligt att identifiera.
(30 av 210 ord)