Östberg stod i förgrunden för den svenska arkitekturen under ett avgörande utvecklingsskede från 1900-talets tidigaste år till 1920-talet. Hans auktoritet bars upp av det långvariga arbetet med Stockholms stadshus (1903–23), av ytterligare ett antal offentliga byggnader samt av en serie individuellt karaktärsfulla villor. Som skribent, lärare och talesman för arkitektkåren