retorik
retorik (grekiska rhētorikēʹ (teʹchnē), av rhētorikoʹs ’talar-’, av retor), dels vältalighet i praktiken, dels
(14 av 93 ord)Retorikens uppkomst
I alla kulturer har det funnits ett starkt intresse för talekonst; så även bland de gamla grekerna. Det framgår av Homeros dikter, där hjältarna är lika vältaliga som tappra. Odysseus är det stora exemplet. Historikerna skildrade också hur fältherrar och statsmän höll stora tal, som när Perikles hyllade de athenare som stupat i kriget mot Sparta 431–430
(57 av 407 ord)Retorikens regler
Om man ville uppnå en sann vältalighet, på latin eloquentia, måste man studera och imitera andra talare, öva sig oavbrutet samt lära sig ett antal regler. Enligt retoriken hade talekonsten tre genrer: rättegångstalen, de politiska talen och de panegyriska talen. I de första diskuterade man om något var rätt eller orätt i lagens mening, i de andra om något var nyttigt eller skadligt för staten och i de tredje om något var värt beröm eller klander. Man kunde också kombinera dessa genrer,
(82 av 597 ord)Senare utveckling
Retorikens mönster och ideal kom således att prägla skolorna, det offentliga livet och all litteratur inom det romerska imperiet. Under 400-talet e.Kr. började detta rike att falla sönder, men retoriken levde kvar, bl.a. genom den nya kristna kyrkan. Där hade många utbildats i världsliga skolor: kyrkofadern Augustinus var lärare i retorik före sin
(53 av 377 ord)Nutida retorikforskning
Under 1900-talet väcktes intresset på nytt, och då först vid amerikanska och tyska universitet. Där började man betrakta den västerländska kulturen som en tradition av bestämda idéer och element som återkom i olika transformationer. Och retoriken var onekligen en del av detta arv. Men Hitlers och Mussolinis tal eller propagandan under de två världskrigen riktade också blicken mot språkets gränslösa makt att påverka och suggerera, liksom reklamens och mediernas överväldigande tryck på individen
(73 av 517 ord)