Sándor Weöres diktsamlingar spelar över ett brett register från folkpoesi till mytologi. I doktorsavhandlingen i estetik, A vers születése (’Diktens födelse’, 1939), gav han en analys av sin egen poetiska metodik. Efter det kommunistiska maktövertagandet påtvingades Weöres en tystnadsperiod men återkom på 1960-talet. Hans ständigt föränderliga poesi uttrycker både