Thomas Wolfes stora, delvis självbiografiska romaner utmärker sig för stark individualism, stor idealism och en svepande, ganska formlös berättarstil. Hans ungdomliga övermod och enorma livsaptit lockade många läsare ännu långt efter hans död, medan kritikernas bedömningar har varit blandade, delvis beroende på förlagsredaktörernas omfattande ingrepp i hans ohanterliga manus.