Tekniken utvecklades och presenterades av Arnold Schönberg kring 1920 som en möjlighet att ge den fria atonala musiken fastare struktur. Den innebar också ett oberoende av alla hierarkiskt uppbyggda tonsystem (såsom dur och moll). Schönberg efterlämnade relativt få skriftliga redogörelser för vad han avsåg med tekniken. Den har kanske bl.a.