Ulf Johanson var en särpräglad artist med personlig diktion och aktion. Hans bästa tolkningar byggde på spänningen mellan satirisk distans och tillbakahållen värme, så till exempel i hans gestaltningar av baronen i Hjalmar Bergmans ”Hans nåds testamente” (1961 och 1983) och i ett märkligt Frödingporträtt i Gottfried Grafströms ”Sjung vackert