Denna innebar att mellan tonande ljud blev de tonlösa frikativorna [f], [s], [θ], [x] tonande ([β], [z], [ð], [ɣ]), utom då den omedelbart föregående stavelsen var tryckstark. I verben uppstod därigenom en växling mellan former med tonande och tonlös konsonant, därför att t.ex. infinitiv hade tryck på första stavelsen, medan