I bevarade fragment av elegier och av satiren Silloi framstår Xenofanes som en radikal monoteist som med reformatorisk iver kritiserar tidens religion och moral, särskilt den antropomorfistiska gudsuppfattningen. Han hävdar den rationalistiska naturförklaringens försteg framför den mytisk-religiösa men betonar också sinnesförnimmelsernas opålitlighet. I detta avseende förebådar han den eleatiska