I brittisk engelska är exempelvis l-ljudet som regel velariserat (i amerikanskt uttal oftare faryngaliserat; jämför faryngal); samtidigt som tungspetsen bildar kontakt med tandvallen höjs tungan mot velum. Det hörbara resultatet är en ”mörk” eller ”dov” klang som skiljer sig från det ”ljusare”, icke velariserade l-ljud som hörs i