T. var medlem av lantdagen 1914 och riksdagsman 1922–23 och 1930–32. Åren 1919–31 var han professor i straffrätt vid Helsingfors universitet, dess rektor 1926–30 och dess kansler 1944–52. Som ordförande i de populärt kallade Tulenheimokommittéerna påverkade T. en rad viktiga frågor under åren närmast efter att landet blivit självständigt, bl.a.