Uttrycket lanserades av journalisten G. Ahlborg, känd riksdagsreferent på den tidiga tvåkammarriksdagens tid, som benämning på mindre framträdande riksdagstalare som inte ansågs värda att refereras. När en sådan talare ropades upp kunde man därför, som Ahlborg gjorde, gå ut i sammanbindningsbanan och äta en apelsin.