Emil Wichmann agerade aktivt i språkstriden och försvarade östsvenskarna mot fennomanerna i åtskilliga diktsamlingar, till exempel På fria banor (1880), Maning och minne (1910) och Svenskhets-sånger (1919). Dikterna var otidsenliga, göticistiskt högstämda, men har haft en viss politisk betydelse.