Som komparatist utnyttjade han den nyupptäckta hettitiskan för att visa att de indoeuropeiska ordens rötter ursprungligen haft formen konsonant–vokal–konsonant. Han publicerade verk om äldre indoeuropeisk ordbildning och iranska språk. I sina arbeten i allmän språkvetenskap behandlade han, influerad av Ferdinand de Saussure, bl.a. det språkliga tecknets natur.