Den har sin bakgrund i 800- och 900-talens klosterreformer med krav på klostrens ekonomiska och judiciella självständighet under en av munkarna vald abbot. Med reformpåvedömet från Leo IX överfördes motsvarande program på kyrkan som helhet, där påven framstod som ”abbot”, vald av kardinalerna (synodbeslut 1059). Under Gregorius VII utvecklades reformkraven till ett