Helvi Juvonen hör till 1950-talsmodernisterna i finsk lyrik men skiljer sig från generationskamraterna genom sin religiösa övertygelse och genom att en del av hennes dikter är traditionella i sin form. Hennes viktigaste teman är människans ensamhet och tillvarons grymhet. Karakteristiska titlar på hennes diktsamlingar är Kääpiöpuu (’Dvärgträdet’, 1949) och