Nilsson byggde under 1950- och 60-talen upp ett koagulationslaboratorium i Malmö för att diagnostisera och behandla patienter med blödningsbenägenhet, framför allt sådana med blödarsjuka och von Willebrands sjukdom. Hon arbetade bl.a. med förebyggande tillförsel av koagulationsfaktorer, en åtgärd som gett många patienter möjlighet till en nästan normal livsföring och förhindrat