W.K. Wimsatt brukar hänföras till den litteraturteoretiska riktningen new criticism, och hans kritik finns samlad i essäsamlingar som The Verbal Icon (1954) och Hateful Contraries (1965). Mest känd blev han för uppsatserna ”The Intentional Fallacy” (1946) och ”The Affective Fallacy” (1949), båda skrivna 1946 i samarbete med Monroe Beardsley; de