Hugo Riemann var lärare vid konservatorierna i Hamburg (1881–90) och Wiesbaden (1890–95) innan han kom till Leipzig, där han 1901 blev professor och 1908 utnämndes till direktör för det musikvetenskapliga institutet. Hans musikteoretiska arbete har präglat analystänkandet i Norden och Tyskland under större delen av 1900-talet, i synnerhet den harmoniska funktionsanalysen.