Från början en företrädare för den ryska symbolismens dekadenta sekelslutsstämningar vann Balmont med sin färgrika och musikaliska poesi anseende som den extatiska livskänslans besjungare (samlingen Låt oss bli som solen, 1903; ej i svensk översättning). Kulten av det måttlöst individuella kännetecknar hans sångbara lyrik, som han själv ofta framförde.