bebyggelsearkeologi

bebyggelsearkeologi, den gren av arkeologin som behandlar människans bruk av det geografiska rummet och förändringar i detta bruk över tiden. Vanligen studeras kulturer med fast bosättning, i regel med jordbruk, men bebyggelsearkeologiska resonemang kan föras också om mera rörliga kulturformer, t.ex. stenålderns jägarfolk. För bebyggelsearkeologin är de humanekologiska förhållandena grundläggande, dvs. människans beroende av landskapets naturliga förutsättningar, men

(58 av 413 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Testa NE.se gratis eller Logga in

Information om artikeln

Medverkande

  • Klas-Göran Selinge

Litteraturanvisning

B. Ambrosiani, Fornlämningar och bebyggelse ( 1964);
E. Baudou & K-G. Selinge, Västernorrlands förhistoria ( 1977);
Å. Hyenstrand, Fasta fornlämningar och arkeologiska regioner ( 1984);
K-G. Selinge (utgivare), ”Fornlämningar och bebyggelsehistoria”, Bebyggelsehistorisk tidskrift 1986;
B. Stjernquist, ”Approaches to Settlement Archaeology in Sweden”, World Archaeology ( 1978);
B. Stjernquist (utgivare), Gårdlösa: An Iron Age Community in its Natural and Social Setting 1 ( 1981);
M. Strömberg, Ingelstorp: Zur Siedlungsentwicklung eines südschwedischen Dorfes ( 1982);
M. Widgren, Settlement and Farming Systems in the early Iron Age ( 1983).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, bebyggelsearkeologi. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/bebyggelsearkeologi