Halleffekt
Halleffekt [hɔ:ʹl-], elektrisk spänning som uppstår tvärs över en tunn platta, då man skickar en ström längs plattan och samtidigt lägger ett magnetfält vinkelrätt mot den. Den upptäcktes av den amerikanske fysikern Edwin Hall 1879 och är av stor betydelse inom fasta tillståndets fysik.
Ett magnetfält som är riktat vinkelrätt mot en strömförande metall- eller halvledarplatta påverkar de laddade partiklarna med
(61 av 431 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Kvantiserad Halleffekt
Kvantiserad Halleffekt är av stor betydelse, eftersom den bl.a. medger en ny definition av enheten för resistans, ohm. Den upptäcktes 1980 av Klaus von Klitzing, som fick Nobelpriset för denna upptäckt 1985. von Klitzing studerade Halleffekten vid låg temperatur i ett mycket tunt (ca 10 nm) ledande
(47 av 333 ord)Medverkande
Litteraturanvisning
O. Beckman, ”Nobelpriset i fysik 1985: Den kvantiserade Halleffekten”, Kosmos 1986.
Källangivelse
Nationalencyklopedin,
Halleffekt.
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/halleffekt