halvledarkomponent, elektronisk komponent tillverkad i halvledarmaterial och avsedd att användas som t.ex. likriktare, förstärkare, omkopplare, fotodetektor eller ljuskälla. Den snabba utvecklingen av tekniken för tillverkning av halvledarkomponenter, och de nya möjligheter som

(32 av 225 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Komponenter

Den enklaste halvledarkomponenten är halvledardioden som innehåller en pn-övergång. Den har två elektroder, anod och katod, anslutna till de båda områdena av p-typ respektive n-typ. Dioden har en likriktande ström–spännings-karakteristik, eftersom det krävs en viss positiv spänning mellan anod och katod innan dioden

(43 av 301 ord)

Tillverkning

Som utgångsmaterial för tillverkning av halvledarkomponenter används planpolerade skivor av mycket rent, enkristallint halvledarmaterial, framförallt kisel. Kisel är ett av de vanligaste grundämnena och utgör i form av kvarts hela 27

(31 av 221 ord)

Planarteknik

De flesta halvledarkomponenter tillverkas med den s.k planartekniken. Den innebär att dopningstypen förändras lokalt i vissa områden av halvledaren, medan övriga områden, som inte ska dopas, skyddas av en oxidmask. Dessa definieras med fotolitografiska

(34 av 238 ord)

Dopning

används för att påverka halvledarkristallens elektriska egenskaper och förändra dess ledningsförmåga, se halvledare (störledare). Dopning

(15 av 105 ord)

Historik

Halvledardioder användes som likriktare redan på 1930-talet (kopparoxid- och selenlikriktare). Upptäckten av transistorn offentliggjordes av John Bardeen, Walter H. Brattain och William Shockley 1948. För denna upptäckt tilldelades de Nobelpriset 1956. Deras transistor var av

(35 av 247 ord)

Medverkande

  • Kjell O Jeppson

Litteraturanvisning

Kjell O. Jeppson, Halvledarteknik (1984);
www.itrs.net/ntrs/publntrs.nsf , (SEMATECH).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, halvledarkomponent. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/halvledarkomponent