amoʹra (arameiska, egentligen ’talesman’, ’språkrör’), pluralis amoraim, ursprungligen en beteckning för den ”tolk” som förklarade en judisk rabbins undervisning för eleverna; senare en teknisk term för de rabbiner (försvenskad plural amoréer) som verkade från ca 200 e.Kr., då Mishna hade sammanställts, till ca 500, när de båda Talmud-samlingarna förelåg.