Håkanson intog en ledande ställning i 1960-talets litteraturliv. Han initierade den s.k. trolöshetsdebatten, och efter en av Tranströmer inspirerad debutsamling, Rymd för ingenting (1962), pendlade hans poesi mellan ”nyenkel” vardaglighet och ordlekande språksensualism, t.ex. i Mot centrum (1963) och ett allt starkare politiskt engagemang i de intensiva samlingarna