Carl Gustaf Walberg skildrade i noveller och romaner vad han kallade ”den sämre verlden i sin brokighet” med förkomna existenser bland prostituerade och bedragare. Walbergs mest bekanta roman Uggelviks Balen (1–4, 1814–15) är en realistisk sedeskildring: sanning är den färg, ”i hvilken jag doppar min pensel”.