divus
diʹvus (lat., ’gudomlig’, ’gud’), fem. diva, ord som under den romerska kejsartiden användes framför allt som epitet för de kejsare som efter sin död hedrats med att upptas bland gudarna.
Den förste som vederfors denna ära var Caesar (Divus Iulius); efter honom tillföll epitetet Augustus, Claudius, Vespasianus, Titus osv. Liknande heder visades många romerska kejsarinnor från och med Livia Drusilla (som dock gudomliggjordes först många år efter sin död, under Claudius regering). Jämför apoteos.
Information om artikeln
Källangivelse