docta ignorantia
doʹcta ignoraʹntia (medeltidslatin, ’den [om sig själv] upplysta okunnigheten’), en under medeltiden vanlig benämning på åsikten att all vishet bygger på en insikt om den egna förmågans begränsning, speciellt den begränsningen att vi inte av egen kraft kan nå någon exakt eller positiv kunskap om Gud (Augustinus, Bonaventura, Cusanus).
Enligt Cusanus har vi dock såtillvida förmåga att överskrida vår begränsning att vi kan inse att Gud går utöver det för oss fattbara; hos Bonaventura betecknar docta ignorantia snarast den mystiska kunskapens kulmination, skådandet av Gud (unio mystica).
Information om artikeln
Källangivelse