dokumentärfilm (efter engelska documentary film), genrebenämning på filmer som avser att på ett autentiskt sätt fånga och dokumentera verkligheten, även om gränserna till spelfilm och experimentfilm är otydliga. Anspråken på att återge sanning och fakta

(35 av 241 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Pionjärer

Många av de tidigaste filmerna som producerades under 1890-talet var dokumentärer i betydelsen filmreportage, i Sverige kallade verklighetsbilder, på engelska actuality films. Det kunde vara vardagliga scener (Auguste och Louis Lumières ”Arbetarna lämnar fabriken”, 1895) men också bilder av exempelvis hästtävlingar (Birt Acres, 1854–1918, ”The Derby”, 1895) eller historiska händelser (Ernest Flormans ”Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan”, 1897). Ovannämnde Matuszewski och även den rumänske neurologen Gheorghe Marinescu (1863–1938) dokumenterade kring sekelskiftet 1900 olika medicinska behandlingar

(76 av 535 ord)

Propaganda

Dokumentären blev tidigt ett propagandaverktyg, främst under krig men också som ett ideologiskt slagträ för totalitära regimer och politiska grupperingar. Inför spansk-amerikanska kriget 1898 ledde blev dokumentära filmer av sänkningen av slagskeppet Maine i Havannas hamn och begravningen av de omkomna soldaterna betydelsefulla för mobiliseringen inför kriget. Och under striderna som följde från april till augusti samma år fanns ett flertal filmteam från olika bolag på plats i Kuba som skickade aktuella bilder från fronten till hemlandets biografer.

Filmen och särskilt

(81 av 650 ord)

Socialpolitiska dokumentärer

Som arbetarskildringar och socialpolitiska debattinlägg blev Griersons brittiska dokumentärproduktioner 1929–38 banbrytande. Han var det inspirerande och drivande navet för unga entusiaster som Basil Wright (1907–87), Harry Watt (1906–87), Paul Rotha och Humphrey Jennings. ”Housing Problems” (1935) skildrar till exempel förslumningen av städerna. Posttågskildringen ”Night Mail” (1936) var däremot en poetisk hyllning till yrkesstoltheten i det vardagliga arbetet, till ackompanjemang av Benjamin Brittens musik och W.H. Audens lyrik – i båda fallen skrivna direkt för filmen. Därefter fick Grierson som en

(80 av 632 ord)

Gränserna mellan dokumentär och spelfilm löses upp

Med den experimentellt orienterade Chris Markers självreflekterande dokumentärer, som ”Brev från Sibirien” (1957), fick många regissörer i genren upp ögonen för genrens problematiska förhållningssätt till den verklighet filmerna skildrade. Mediekritiken fortsatte hos amerikaner som Errol Morris med titlar som ”The Thin Blue Line” (1988), där han iscensatte olika versioner av samma händelseförlopp kring ett mord, och svensken Eric M. Nilsson, exempelvis med den delvis animerade ”Kameliapojken” (1983).

I främst feministiska och homosexuella subkulturer utvecklades med början under 1980-talet en typ

(80 av 707 ord)

Kvinnliga dokumentärfilmare

Länge hade dokumentärfilmen ett försvinnande fåtal kvinnor bakom kameran, till exempel Esfir Sjub (1894–1959) i Sovjetunionen, Leni Riefenstahl, Agnès Varda i Frankrike och amerikanskan Shirley Clarke (1919–97

(27 av 192 ord)

Svensk dokumentärfilm i världen

1951 tilldelades producenten och klipparen Olle Nordemar en Oscar för ”Kon-Tiki” (1950). Under 1960- och 70-talen uppmärksammades Ingmar Bergman för sina TV-producerade dokumentärer ”Fårödokument” (1970)

(25 av 177 ord)

Medverkande

  • Jan Aghed
  • Michael Tapper

Litteraturanvisning

W. Alexander, Film on the Left: American Documentary Film from 1931 to 1942 (1981);
E. Barnouw, Documentary (3:e upplagan 1993);
J.C. Ellis & B.A. McLane, A New History of Documentary Film (2005);
B. Nichols, Introduction to Documentary (2001);
J. Roscoe & C. Hight, Faking It: Mock-Documentary and the Subversion of Factuality (2001);
P. Rotha m.fl., Documentary film (1952).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, dokumentärfilm. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/dokumentärfilm