Enaktare, främst med komiskt innehåll, har förekommit i den västerländska teatern alltsedan antiken men fick under 1800-talets sista decennier höjd status som konstform. Strindbergs ”Paria” (1889) är ett tydligt exempel på genrens dåvarande inriktning mot den koncentrerade situationen och den illusionsfria, avslöjande psykologiska analysen. I symbolismens enaktare, med företrädare som