Röing var en ivrig frihandlare och hade som ledamot i bevillningsutskottet (ordförande 1920–28) och olika ekonomiska kommittéer ett betydande inflytande på de tullpolitiska besluten. Även organisatoriskt hörde han till stöttepelarna i sitt parti. Vid partisprängningen 1923 anslöt han sig till det Liberala partiet.