Natur
Landformer
Europa är en uppsplittrad världsdel. Cirka 1/3 av landytan består av öar och halvöar, vilket ger den en mycket lång kust av varierande typ. Mer än hälften av Europa är lågland, vilket är en större andel än i någon annan världsdel.
Östeuropeiska slätten, från de baltiska staterna till Ural, är det största låglandsområdet. Det är ett flackt landskap (hälften ligger under 200 m ö.h.) med låga platåer, till exempel Volgahöjderna och Valdajhöjderna, med fortsättning i Centralryska platån. Vid Kaspiska havet utbreder
(81 av 804 ord)Berggrund och jordarter
Geologiskt sett bildar Europa en del av den eurasiska kontinenten och kännetecknas liksom Asien av en invecklad geologisk struktur och historia. Den komplicerade mosaiken orsakas av att Europa från en ringa början stegvis byggts upp av kontinentala fragment, mellan vilka marina sediment och havsbottenfragment pressats ihop.
De äldsta bergarterna finns i gammalt urberg i östra och norra Finland, i ryska Karelen och på Kolahalvön, med en ålder av mellan 2,5 och drygt 3 miljarder år. Till denna berggrund har successivt
(80 av 706 ord)Jordmåner
Bergsjordmåner förekommer bland annat i den skandinaviska fjällkedjan, Alperna och Karpaterna, men de har begränsad utbredning. Inte heller tundrajordmåner är vanliga. De förekommer dock
(24 av 168 ord)Klimat
Europas läge mellan polcirkeln och vändkretsen medför att de mest förekommande klimaten blir av tempererad typ. I kustzonen utmed Barents hav finns polarklimat, och i medelhavsområdet är klimatet subtropiskt. Eftersom Europa utgör en halvö i Atlanten får dess västra del en starkt maritim prägel, medan den östligaste blir kontinental. Europas topografi medför inte några större hinder för luftmassor från havet att komma in ganska långt över land. Skandinaviska fjällkedjan åstadkommer dock en viss orografisk förstärkning av nederbörden på västsidan och
(80 av 614 ord)Växtliv
Hela Europa räknas till det holarktiska florariket. Kustområdena vid Norra ishavet i nordligaste Skandinavien och Ryssland tillhör arktiska tundraregionen, som är artfattig och floristiskt homogen. De flesta arterna är antingen arktiska (ofta cirkumpolära) eller arktisk–alpina, det vill säga förekommer också i bergsområden längre söderut. Arktiskt cirkumpolära arter är till exempel snögräs och lappranunkel, arktisk–alpina bland andra purpurbräcka och isranunkel.
Den europeiska delen av boreala barrskogsbältet, tajgan (i Norden norra barrskogsregionen), omfattar Skandinavien söderut till ungefär Dalälven, nästan hela Finland och
(80 av 916 ord)Djurliv
Europa utgör en del av den palearktiska faunaregionen och är sålunda ingen avgränsad djurgeografisk enhet. Faunan har mycket gemensamt med den i övriga Palearktis (Nordasien och Nordafrika) men också med den i Nordamerika; antalet endemiska arter och grupper är därför lågt jämfört med andra världsdelar. Det finns till exempel inte en enda endemisk familj av ryggradsdjur i Europa.
Djurlivet har, liksom vegetationen, kraftigt påverkats av kvartärtidens upprepade nedisningar. Under dessa tvingades flertalet djur att retirera i takt med att vegetationszonerna
(80 av 1344 ord)Naturresurser
Europa har många, men ofta små, brytvärda förekomster för utvinning av metaller (jämför avsnittet Mineralproduktion). Järnmalmsförekomsterna är dock betydande. De största finns i Kryvyj Rih i Ukraina och i Kursk cirka 500 km söder om Moskva. I Kursk finns en av världens största magnetiska anomalier, vilken indikerar
(47 av 329 ord)Naturskydd
Runt om i Europa har det avsatts naturreservat och nationalparker till skydd för den ursprungliga faunan och floran. 2017 fanns det sammanlagt
(22 av 151 ord)