Svensk lagstiftning har alltifrån medeltiden innehållit regler om fardag, som i det gamla agrarsamhället hade stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt för såväl arrendatorn som fastighetsägaren. Enligt de medeltida lagarna inföll fardag på landsbygden på vårvintern, mellan höst- och vårbruk. I Magnus Erikssons stadslag föreskrevs två fardagar för städerna, en på våren