I början av perioden stod de nordiska djurframställningarna i starkt beroende av kontinentalgermanska prototyper och var förhållandevis realistiska. Under 500-talet skedde en tilltagande stilisering, bl.a. fick djuren en bandformig, reptilliknande kroppskonstitution, som möjliggjorde komplicerade sammanflätningar. Djurornamentiken fick under detta sekel sin särpräglat skandinaviska karaktär, som sedan kom att dominera i