Han debuterade 1907 med Om det personligt andliga, där bl.a. Ekelund, Conradson och Kierkegaard hyllas. I Våga, vedervåga (1908) kritiserade han den akademiska miljön, och en polemik med Fredrik Böök försvårade hans litterära karriär. Adelborg återkom med Afsides. Iakttagelser och betraktelser (1923) samt med ett par memoarvolymer.