Heinrich Brüning invaldes 1924 i riksdagen för det katolska partiet Zentrum, i vilket han snart fick en ledande ställning. I mars 1930 utsågs han till rikskansler och ledare för en borgerlig mittpartiregering, som i avsaknad av parlamentarisk majoritet var beroende av rikspresident Hindenburgs stöd i form av s.k. nödförordningar enligt Weimarförfattningens § 48.