Ilmatar
Ilmatar [iʹl-] (finska ’Luftens ungmö’) figurerar i första sången i Elias Lönnrots ”Nya Kalevala” (1849), där hon sänker sig ner på havet, blir havande av vind och vatten och sedan flyter omkring i över sjuhundra år som ”vattenmodern” utan att förlösas.
En knipa häckar på hennes knä och börjar ruva. Då skakar vattenmodern på knät, så att äggen faller ner i havet och går sönder. Bitarna blir till jord, himmel, sol, måne, stjärnor och moln, och där vattenmodern simmar fram formar hon uddar, vikar och grund. Så småningom föder hon dock
Litteraturanvisning
Information om artikeln
Källangivelse