Före andra världskriget gick 2/3 av den isländska sillfångsten till Sverige; 1906 började svenska fiskare fiska den. Den har vanligtvis varit ”klippt”, dvs. uppskuren och befriad från huvud och inälvor före saltningen och anses bäst att användas till inläggning, mindre lämplig för stekning då den gärna faller sönder.