Joel Lehtonen utvecklades från utpräglad nyromantiker till ”poetisk realist” i novellsamlingen Kuolleet omenapuut (’De döda äppelträden’, 1918) och romanen Putkinotko (1919–20; ”Ödemarkens barn”, i en senare översättning ”Putkinotko”). Samhällskritiken i denna roman, ett av den finska berättarkonstens lödigaste verk, är nyanserad, konstnärligt gestaltad, insvept i lyrisk naturbeskrivning och dämpad