Kinesisk musik har anor minst 4 000–5 000 år tillbaka. På 1950-talet fann man i An­yang ett stenspel (klockspel av bumerangformade stenar med mjuk klang), daterat till 1500–2000 f.Kr. I Hubei hittades 1978 ett bronsklockspel från 400-talet f.Kr. Det omfattade 64 klockor med en vikt av 2 ½ ton och var kromatiskt, vilket vederlade den gamla uppfattningen att den kinesiska musiken uteslutande byggde på pentatonik.

Det första kinesiska konservatoriet grundades 1058 f.Kr. i närheten av nuvarande Xi’an. Dåtida regler för rituell och ceremoniell

(83 av 809 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Populärmusik

Kinas populärmusikindustri växte fram i det västinfluerade Shanghai från slutet av 1920-talet, i takt med den växande medelklassens nöjesbehov. Denna tidiga form av populärmusik, betecknad shidaiqu, framfördes av salongsorkestrar och populariserades under 1930- och 40-talen via film och radio. Shidaiqu kan liknas vid samtida västerländsk schlager, sjungen på mandarin, med pentatoniska melodier och texter som berörde den nya urbana människan.

Central för utvecklingen av genren var kompositören Li Jinhui (1891–1967) som, influerad av det tidiga 1900-talets liberala kulturrörelse, började popularisera

(80 av 792 ord)

Medverkande

  • Johanna Broman Åkesson
  • Per Skans
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Musik. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kina/musik