Kuiperbältet
Kuiperbältet [kœiʹpər-], Edgeworth–Kuipers bälte, område med småkroppar i planetsystemets yttre delar. Småkropparna
(12 av 99 ord)Storlekar
Kuiperbältet innehåller många objekt av betydande storlek, inklusive tre dvärgplaneter: (134 340) Pluto med diametern 2 300 km, (136 472) Makemake med diametern 1 500 km och (136 108) Haumea med diametern 1 200 km. Den största kända dvärgplaneten, (136 199)
(41 av 241 ord)Månar
Många av de stora Kuiperbältsobjekten har månar. Till exempel har Pluto fem kända månar – Charon, Nix, Hydra, S/2011 (134 340) 1 samt S/2012 (134 340) 1. Haumea har två kända månar (Hi’iaka och Namaka), medan Quaoar har en
(39 av 245 ord)Densitet
Förekomsten av månar gör att man genom mätning av deras omloppstider kan bestämma de ingående kropparnas massor genom att utnyttja Keplers tredje
(22 av 156 ord)Dynamiska egenskaper
De resonanta objekten i Kuiperbältet är infångade i medelrörelseresonanser med Neptunus, främst 2:3-, 3:5- och 1:2-resonanserna. Objekten i 2:3-resonansen (som färdas två varv kring solen på samma tid som
(29 av 201 ord)Uppkomst och utveckling
Förekomsten av resonanser och olika objektgrupper i Kuiperbältet tyder på en omfattande dynamisk utveckling tidigt i solsystemets historia. Det framstår i dag som att jätteplaneterna bildades mycket tätare än deras nuvarande lägen, med Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus ursprungligen inom ett område mellan 5
(44 av 312 ord)Historia
Den första transneptunen (134 340) Pluto upptäcktes 1930 av den amerikanske astronomen Clyde W. Tombaugh under en systematisk fotografisk genomsökning av himlen för att finna en eventuell planet bortom Neptunus. Fram till 2006 betraktades Pluto som en planet. Kuiperbältets existens postulerades sedan 1943 av den irländska astronomen K.E. Edgeworth (1880–1972) samt av Gerard P. Kuiper 1951, baserat på idéer om en
(61 av 427 ord)