Termen fick ny stark aktualitet i Berlin på 1930-talet, då Bertolt Brecht använde den för en rad kortare dramatiska produkter med kör och musik, som skulle åskådliggöra en modellsituation, ur vilken publiken men framför allt de på scenen deltagande kunde dra lärdom om det politiskt rätta beteendet. Utom Kurt Weill