I den dubbla rollen som nationalpsykolog och kritisk underhållare blev Leif Panduro tongivande i den danska efterkrigstiden. Sina främsta litterära insatser gjorde han inom två genrer: romanen och TV-dramat. Tretton psykologiska och ofta vilt humoristiska romaner, från Av, min guldtand (1957) till Høfeber (1975), nådde en stor, internationell